Arwen föddes år 241 under den tredje åldern. Hon var Elronds och Celebrians yngsta barn, hennes äldre bröder var tvillingarna Elladan och Elrohir. Éomer av Rohan tyckte att Arwen var vackrare än Galadriel, men dvärgen Gimli tyckte tvärtom. 

Under år 2951 i den tredje åldern, när Aragorn var tjugo år, träffade Arwen honom för första gången i Vattnadal, där han levde under Elronds vård. Arwen, som då var över 2700 år gammal, hade nyligen återvänt till sin fars hem efter att ha bott ett tag hos sin mormor Galadriel i Lórien. Aragorn blev kär i Arwen vid första ögonkastet. Trettio år senare blev de två återförenade i Lórien, och på den tiden besvarade hon Aragorns kärlek för. Senare växlade de tro och loven på Cerin Amroths kulle. Detta betydde att hon måste göra ett val som hon fick av Elrond som barn att segla över havet med honom och förbli odödlig eller att stanna kvar med Aragorn och bli dödlig.

Arwen bröt aldrig sin tro med Aragorn, trots när han gick ut i krig. Medan Ringens krig rasade på i södra Midgård vävde Arwen en fana till Aragorn, vilket skulle bli hans standar när han skulle bli kung. När Éowyn förälskade sig i Aragorn var det hans trohet till Arwen som hindrade honom från att besvara hennes kärlek. Detta motiverade Éowyns hjältemod under slaget vid Pelennors fält. Arwen tjänat som inspiration och motivation för Aragorn, som sedan blev Gondors kung innan han kunde gifta sig med henne. När Aragorn var på väg till Dödens stig möttes han av en grupp utbygdsjägare och Arwens bröder. De gav honom Arwens fana som en gåva från Arwen, och ett tecken som uppmuntrade honom att ta den svåra vägen till Gondor. När fanan vecklades ut under striden på Pelennors fält visades Elendils emblem i Mithril, ädelstenar och guld, vilket var den första triumferande tillkännagivandet av konungens återkomst. Hon anlände till Minas Tirith efter att Aragorn kröntes till kung över Gondor, och gifte sig sedan under Midårsdagen år 3019 efter Ringens krig.

Efter Ringens krig födde Arwen honom sonen Eldarion, som senare skulle bli Aragorns tronarvinge. Efter ett 121-årigt kungligt äktenskap dog Aragorn år 120 under den fjärde åldern. På grund av detta beslöt Arwen att ta förväl av hennes familj och folk och resa till Lórien, där hon ett år senare dog av ett brustet hjärta. Hon begravdes på kullen Cerin Amroth. På den tiden var hon 2901 år gammal.

Elrond  föddes i slutet av den första åldern. Det finns ingen definitiv kronologi i första åldern, men enligt en version var Elrond föd år 532 och den första åldern tog sitt slut år 590. Elrond föddes i Midgård. Deras familj bodde nära floden Sirionsmynning. Medan Eärendil var borta till sjöss anfölls Beleriands sydvästra kust av Fëanors söner. De plundrade Sirions hamnar och letade efter silmarillen som Elwing hade i sin ägo. Elrond togs tillfånga av dem, och Fëanors son Maglor förbarmade sig över dem och skonade hans liv. Det sägs att han tog vårdnaden om  barnen och fostrade dem för en tid, men enligt en annan berättelse lämnades tvillingarna av sina kidnappare i en grotta bakom ett vattenfall, där de senare hittades välbehållna.

Elwing flydde med Silmarillen och fann Eärendils skepp. De bedrövades över förlusten av sitt barn, och de återvände aldrig tillbaka till Midgård. Tillsammans seglade de till Valinor och Eärendil sökte efter Valars hjälp i kriget mot den onde. I slutet av den första åldern besegrades den onde  av Valars stora här under Vredens krig. Valan Manwë beslutade att Eärendil och Elwing, liksom Elrond var deras ättlingar, skulle få valet att välja om de ville räknas som alver eller människor. Eärendil och Elwing valde att räknas som alver, och de stannade kvar i Valinor. Elrond och Elros stod inför samma val som sina föräldrar. Elros valde att bli människa och blev därmed dödlig. Han blev Númenors förste konung, och från honom härstammade Númenors kungar, liksom Gondors och Arnors, däribland kung Aragorn Elessar. Elros levde i 500 år och dog år 442 i den andra åldern. Elrond valde att bli en alv. Han var odödlig och kunde välja att segla över havet till Valinor, men Elrond bestämde sig för att stanna kvar i Midgård med storkonungen Gil-galad av Noldor.



De bodde i Lindon, ett land väster om Blå bergen som en gång varit en del av Beleriand, som förintades helt under Vredens krig. Morgoths tjänare Sauron överlevde Vredens krig, och omkring år 1200 i andra åldern gick han förklädd till Lindon och försökte kuva dem. Gil-galad och Elrond kände då inte igen honom, men de litade inte på honom och de vägrade att ge honom tillträde till Lindon. Trots Gil-galads och Elronds varningar blev Sauron accepterad bland alvsmederna i Eregion, och under hans undervisning började de smidaMaktens ringar omkring år 1500. Omkring år 1600 smidde Sauron en egen ring för att härska över de andra ringarna, och mästersmeden Celebrimbor förstod att de hade blivit lurade. Han gömde då alvernas tre ringar för Sauron, och gav ringen Vilya till Gil-galad.

Sauron förklarade krig mot alverna och anföll Eregion år 1695. Elrond tog befäl över en styrka för att försöka stoppa honom, men de kom för sent och Saurons styrkor var övermäktig. Eregion blev förintat och Celebrimbor dräptes. Elrond samlade de överlevande och drog sig tillbaka norrut, där han etablerade en tillflyktsort i Vattnadal år 1697. Saurons styrkor trängde in i Eriador, men han kunde inte erövra Vattnadal och Lindon. År 1700 kom en stor flotta från Númenor och Saurons styrkor drevs ut från Eriadors mark. År 1701 höll alverna ett råd och beslutade att Vattnadal skulle vara deras starkaste fäste i östra Eriador. Elrond utsågs som Gil-galads viceregent i Eriador. Gil-galad kan ha gett ringen Vilya till Elrond vid denna tid, eller han kan ha gjort det under den senare delen i den Sista alliansens krig mot Sauron. Den Sista Alliansen mellan alver och människor bildades år 3430 i den andra åldern, med avsikt att konfrontera det växande hotet från Sauron. År 3431 samlade Gil-galad och Elendil sina styrkor i Vattnadal, och därifrån marscherade de mot Mordor. Elrond blev utsedd som härold och agerade som hans främste befälhavare. Elrond slogs i slaget vid Dagorlad år 3434 och under belägringen avBarad-dûr. Han stod på Domedagsbergets sluttningar år 3441, när Sauron störtades av Gil-galad och Elendils, som båda dog under striden. Elendils son Isildur tog den enda ringen från Sauron, och Elrond och Círdan rådde honom att förstöra ringen i Domedagsbergets eldar. Men Isildur vägrade och behöll ringen som sin egen. Isildur dräptes av orcher.

Under den tredje åldern fortsatte Elrond att ge stöd och skydd åt Isildurs arvingar. Elrond visste att en dag skulle en ättling till Isildur spela en avgörande roll för hela Midgårds öde. Elrond var visdomens herre, och i Vattnadal försökte han bevara gamla kunskaper och historier om alverna och Midgård. Själv skrev han ett flertal böcker, och han välkomnade alver och andra besökare till sitt hem, om de ville söka sig dit för lärande, råd och tillflykt. Elrond var stark och mäktig, och han var också god.

Under år 109 i den tredje åldern gifte sig Elrond med Celebrían, som var dotter till Galadriel och Celeborn. Deras tvillingsöner Elladan och Elrohir föddes år 130, och deras dotter Arwen föddes år 241. Elronds barn ställdes inför samma beslut som han tidigare hade gjort, om de skulle räknas som antingen alver eller människor, men de kunde fördröja sina val under en lång tid. Runt år 1300 kom Nazgûlernas herre till Eriador och etablerade ett eget rike i Angmar. Vid ett tillfälle blev Vattnadal belägrat av Angmars styrkor. År 1409 anföll Angmars styrkor Dúnedains tre riken i Arnor. Elrond kom till undsättning med soldater från Vattnadal och Lothlórien och de gick samman med Círdan från Grå hamnarna för att bistå Dúnedains styrkor. Till slut drevs Nazgûlernas herre bort från Eriador efter slaget vid Fornost år 1975, då en armé från Vattnadal, under Glorfindels befäl, anföll Angmars armé vid Fornost och krossade dem.

Dúnedain blev ett kringspritt, vandrande folk. Elrond tog vårdnaden över sönerna till Dúnedains hövdingar i Vattnadal under deras ungdom och han tog hand om Dúnedains och Isildurs arvegods: som Annúminas spira, Elendilmir, Barahirs ring och Narsils skärvor. År 2463 bildades det Vita rådet som ett svar på ett hot om en ond makt som hade ockuperat Dol Guldur i Mörkmården. Elrond var medlem i Vita rådet tillsammans med Galadriel, Círdan, Gandalf och Saruman - som blev ledare för rådet. År 2509 blev Elronds fru Celebrían tillfångatagen av orcher i Rödhornspasset medan hon färdades till Lothlórien. Hon fick ett förgiftat sår och torterades av orcherna innan hennes söner Elladan och Elrohir fann henne och räddade henne. Elrond kunde läka hennes fysiska skador, men Celebrían besvärades fortfarande av sina minnen och sin rädsla och hon kunde inte längre finna någon glädje i Midgård. Hon lämnade Midgård år 2510 och seglade över havet till Valinors förlovade land.

Det Vita rådet hade åter ett möte år 2851. Gandalf hade besökt Dol Guldur och upptäckte att den ondska som tagit fotfäste i Dol Guldur var Sauron, och han uppmanade Vita rådet att anfalla Dol Guldur. Men Saruman talade om för rådet att han trodde att den enda ringen hade spolats ner till havet, där den inte kunde återfås samt att utan den kunde Sauron inte återfå sin fulla styrka. Rådet enades om att fortsätta att vänta och se för tillfället, men Elrond hade sina tvivel.

År 2933 tog Elrond över vårdnaden av unge Aragorn, då pojkens far hade blivit dödad av orcher. Aragorn kom att bli den sextonde hövdingen av Dúnedain.  Elrond kom att älska Aragorn som sin egen son. Elrond fick senare besök av Gandalf och ett sällskap av tretton dvärgar och en hob vid namn Bilbo Bagger i juni 2941. Elrond granskade de svärd som Gandalf och dvärgen Thorin hade hittat i en trollgrotta, som han kände igen som svärdet Glamdring och Orkrist, och han upptäckte också några hemliga bokstäver på deras karta av Ensamma berget, som berättade om ett sätt att hitta den hemliga dörren till berget.

Senare under samma år hade det Vita rådet sitt sista möte och beslutade att angripa Dol Guldur. Sauron drevs bort, men det rådet inte visste var att han återvände till Mordor nästa år. Sauron gav sig öppet till känna år 2951. Det Vita rådet fick veta att Sauron sökte efter sin ring, men Saruman ljög och försäkrade dem att Ringen i själva verket var på havets botten, där Sauron aldrig skulle kunna hitta den. När Aragorn fyllde 20 år visade Elrond honom att han var Isildurs arvinge. Han var glad över att Aragorn hade vuxit sig stark och ädel och såg att han med tiden skulle bli ännu större. Elrond gav honom Narsils skärvor och Barahirs ring, men han behöll Annúminas spira, som var den främsta kungaskatten i hela Arnor, eftersom Aragorn ännu inte var redo att bli kung över Gondor och Arnor. Elronds dotter Arwen var på besök hos sin far på den tiden, och när Aragorn såg henne blev han förälskad. Elrond insåg detta, och han var bekymrad eftersom han visste att om Arwen gifte sig med Aragorn så skulle hon välja att bli människa och ge upp sin odödlighet. Aragorn och Arwen blev trolovade med varandra år 2980. När Elrond fick höra detta blev han bedrövad, och han talade med Aragorn om saken för sista gången.

Som ung dvärg prins bevittnade Thorin förstörelse och terror åstadkommit när en stor eldsprutande drake attackerade dvärg kungariket Erebor. Den stora draken, Smaug ingick Ensliga bergen och tillträdde sin stora förråd av guld och juveler. Ingen kom till bistå av de överlevande dvärgarna, och därmed var en gång stolt och ädel ras i exil. Genom långa år av lidande, blev Thorin att vara en stark och orädd kämpe och vördade ledare. I hans hjärta en våldsam längtan växte, en önskan att återta sitt hemland och förstöra odjuret som hade fört ett sådant elände över sitt folk. Så när ödet ger honom en ovanlig allierad, griper han chansen att hämnas.